Jan Jönson

Skådespelaren och regissören Jan Jönson, som är mest känd för att han satt upp ”I väntan på Godot” på Kumlafängelset och på San Quentin i USA, kom till Braheteatern lördagen den 21 februari.

Jan Jönson berättade hela historien om hur det gick till när han fick chansen att göra dessa unika uppsättningar. Ett minne för livet tyckte många. Spoon, Happy och Twin finns nu i våra hjärtan.

Bakgrund

Den måste du bara se!
Lena Robért var med i Vulkanteatern från starten 1990, och många år därefter. Det är förresten hon som har gjort Vulkanteaterns logotype. Begåvad skådespelerska och gudabenådad sångerska. Hon gick på Fridhems Folkhögskola, och där hade skolan engagerat Jan Jönson att köra sin berättelse om ”I väntan på Godot”. När Lena var hemma någon helg så sa hon: ”Den måste du bara se!” Jag litade på hennes omdöme, och skrev upp namnet på en lapp, och försökte hålla ögon och öron öppna. Det här var ju mer än femton år sedan, och innan Internet blev en sådan informationscentral, och letandet har väl varit minst sagt sporadiskt. Då och då har jag ramlat på minneslappen, och gjort några försök att få tag på denna mytomspunna person, men inte hittat honom varken på Eniro eller Google.

Så fick jag plötsligt napp!
En skola i Värnamo hade haft en heldag, och detta var utlagt med bilder och allt på nätet. Jag skriver dit, och får svar med en kontaktadress, men brevet till Jan kommer i retur – adressat okänd. Så faller det i glömska igen, men en sommardag för några år ska jag åka hem och råkar ha P1 på. Jag kommer mitt inne i en berättelse om någons möte med Samuel Beckett i Paris. Detta möte hade Lena berättat om, och plötsligt hade jag ett uppslag igen. Jag skriver till Sveriges Radio P1, men får inget svar. (Jag köper dock en ljudbok med berättelsen av P1, egentligen borde man ju inte gynna den som behandlar en så illa.)
Parallellt med detta tröstlösa letande plågar jag Vulkanstyrelsen regelbundet med mina små försök att få kontakt med Jan Jönson.

En egen hemsida.
Så strax innan jul, så gör jag ett nytt försök på nätet.
Jag blir jätteglad när jag finner att herr Jönson plötsligt har en egen hemsida.
Skriver ner en kort sammanfattning av mina vedermödor att nå ända fram, och efter två dagar så ringer min telefon och en röst som jag väldigt väl känner igen.
Jan kommer gärna och ger en föreställning av ”Stunder av verklighet” för oss. Det är inte billigt, men efter lite förhandlingar kommer vi överens. Det blir ett samarbete med Teater i Huskvarna, PB och NBV.

Du får välja själv!
När kan du komma? Du får välja själv, men det måste vara före den 1:a mars, för då ska jag åka till San Quentin igen för att göra fortsättningen ”End game” och blir väl borta något år.
Det blev såklart före.

Stefans reflektioner

Jag har nu hört berättelsen på CD, jag har sett föreställningen på PB och jag har läst boken.
När Jan från början sa att han kunde hålla på i fem timmar, så trodde jag honom inte riktigt, men det gör jag nu. Jan Jönson är ”ett” med den här storyn. Han skulle säkert kunna hålla på ännu längre, eftersom det är något som uppfyller hans själ ständigt, det är uppenbart.

Det var längesedan jag såg någon skådespelare som kan äga en scen som han gjorde. Jag har hört några synpunkter om att framförandet var en aning skränigt, att han hade vunnit på att nyansera mer. Jag kan till viss del hålla med, och det gäller främst i början. Jag pratade med Jan i pausen, och han var själv inte helt nöjd med inledningen, och hade velat ladda upp mer än tiden tillät. Hela uppladdningstiden (plus en halvtimma till) gick åt till att rikta ljus samt instruera Calle-Micke (som skötte ljuset) och en av hans elever (som skötte ljudet) hur ljuset och ljudet skulle följa berättelsen. Med tanke på dessa omständigheter gjorde dessa båda ett kanonjobb, och jag märkte inga skevheter i föreställningen pga av detta.

När jag läst boken, och hört förställningen har jag reagerat på hur få datum och årtal som nämns. Om man inte letar väldigt noga i boken eller på hemsidan, så kan man inte lista sig till att den första förställningen på Kumla sattes upp i mitten på 85-86, och arbetet på San Quentin skedde 87-88 dvs. för över 20 år sedan! Men hur kan en berättelse som har så många år på nacken fortfarande glöda av så mycket liv och energi, och fascinera och påverka i varje fall mig så att jag både skrattade och grät.

Jag vet inte, kanske för att det som Jan skapat tillsammans med dessa grabbar är tidlöst. För människorna som sitter inspärrade på livstid i denna stenhårda miljö där mänskligt liv, eller för den delen, ett människoliv har så liten betydelse, ter sig kanske en dag, ett år, eller tjugo år likadant, när man vet att man aldrig kommer att få uppleva frihet mer i sitt liv.

Jan Jönson har gjort den här förställningen över 300 gånger. Det är ju i sig en prestation att gjuta liv i berättelsen gång på gång, och han hade ju ganska mycket spring i benen för att vara 62 år, inte sant? (Ja, jag vet Siw, du har också en massa spring i benen)

En femton år gammal dröm att få lyssna på Jan Jönson blev verklighet för mig i år. Trots att jag hört det på CD blev jag både rörd och berörd på nytt. Hoppas det var fler i publiken som också var nöjda med hur den här februarilördagen utvecklades.

Tack Lena för tipset, och tack för alla som kom och lyssnade, och ni som hjälpte till med närvarolistor, fika, rekvisita, mat med mera.

Vilket är din dröm, och när får Vulkanteatern chansen att infria den?

Stefan Lillieberg