Invigning av biblioteket i Norrahammar

Vi fick en förfrågan om att medverka vid invigningen av det nya biblioteket i Norrahammar. Bakgrunden var att en bibliotekarie sett att Vulkanteatern satt upp flera pjäser i Norrahammar.

Jag fick manuset till "Farväl Mansikki" av Stefan. Det visade sig vara det manuset jag använt när vi spelade pjäsen. Jag skrattade gott när jag läste mina egna anteckningar i marginalen. Men hur skulle jag kunna framföra något på egen hand? När jag läst hela manuset bestämde jag mig för att ta en del av mina gamla repliker som Viljami och göra en dagbok av dem.

Sagt och gjort. Fredagen den 2 december fick jag gestalta sonen Usko som läste ur pappa Viljamis dagbok.

---Usko---

Hej jag heter Usko Hakkarainen. Jag vill börja med att tacka för att jag fick komma till denna invigning. Jag blev glad när Emma hörde av sig. Det gamla biblioteket har betytt mycket för mig under min uppväxt. Och då menar jag inte biblioteket i Folkets hus utan det gamla biblioteket i Posthuset. Jag vill också tacka för att ni tog emot mig och mina föräldrar här i Norrahammar. Och jag tänker nu läsa några rader ur min far Viljami Hakkarainens dagbok. Far var finsk soldat under andra världskriget och uttryckte ofta sin besvikelse över den karga jordlott han blivit tilldelad efter kriget

 

---Viljami skriver---

”Vad kan jag Viljami Hakkarainen, nordkarelsk skogsarbetare, göra för att garantera mina efterkommande en plats i det här samhället?
Varje stund tänker jag på min utkomst. En eller ett par gånger i månaden frågar jag flaskan med Koskenkorva till råds.
Rådet är lika bra som politikernas:
”Rösta på mej, så glömmer jag dej,
när jag kommit till mitt rike”.
Jag ville bara ha jord.

1945 verkade det på vilken finne som helst som en storslagen skatt, att från den egna åkern få hö åt korna, potatis och några säckar mjöl.

I dag spelar det ingen som helst roll.
Jag åker - följer efter mina barn. Jag far knappast av egen fri vilja, snarare på grund av tvingande omständigheter. Får jag, en icke yrkeskunnig och med världens högsta kolesterolhalt i mitt trötta blod, arbete ens i Sverige?
Åren 1939 - 45 var mitt lands öde i stor utsträckning i händerna på såna som Viljami Hakkarainen.
Nu behövs vi inte längre.
Vi kan dra åt helvete.”

 

---Usko---

Som ni förstår ville Viljami inte flytta, men det blev svårare och svårare att klara sig på jordlotten. Först funderade han på att flytta till Helsingfors, men äldsta sonen  Kauko hörde av sig och menade att det kanske skulle finnas jobb åt Viljami i Norrahammar.

 

---Viljami skriver---

”Och vi ska väl också ge oss iväg. Det är inget mer med det. Det är tvunget, liksom det är tvunget för många andra att ge sig av, också om man inte vill det. Det mesta bråtet säljer vi på auktion och så far vi före första snöfallet.
Vi far iväg som för att fly från hungern, bort undan vinter och mörker.”

 

---Usko---

Mamma Tyyne var så förtvivlad över flytten då hennes far var gammal och fick flytta in på ålderdomshemmet. Jag minns hur hon grät när Viljami sålde Mansikki, vår sista ko.

 

---Viljami skriver---

”Tyyne frågar varför det skulle bli så här.
Inte vet jag.
Fast sist och slutligen tycks det egentligen inte finnas nån som vet det.
Till exempel dom där politikerna som säger att man borde göra si och så, så att man kunde leva och bo här.
Men det blev bara värre.
Tyyne får det också lättare i Sverige där det finns vattenklosetter och elspisar, varmt och kallt vatten som kommer och går, ja allt sånt.”

 

---Usko---

Min äldre bror Kauko hade ordnat arbete på bruket åt Viljami. Far blev mycket glad över det och han trivdes trots att det var ett slitsamt arbete på gjuteriet. Viljami var stolt över sitt arbete och sin familj. Han var stolt över att vara med och bygga folkhemmet.

 

---Vilami skriver---

”Har vi nu en gång kommit hit så stannar vi.
Det finns ingen väg tillbaka. Vi är många, för varje dag fler och fler.
Man måste ta hänsyn till oss eller vi ställer till ett sjujäkla liv.
Måste vi bilda ett nytt parti?

För min del börjar det här livet vara slutspelat som ni har hört.
Men hur blir det med våra söner och döttrar? Ska de bli en andra klassens medborgare? Herrarna i Stockholm börjar få ont om tid.
För mig börjar den ta slut”

 

---Usko---

Viljami dog lycklig. Glad över att ha blivit så väl mottagen i Sverige. Glad över att vi barn fann oss tillrätta och att det gick bra även för oss.

Men det är en annan tid nu som skrämmer mig. Med den nya regeringen känner jag mig otrygg, ja rent av rädd.

Jag vill än en gång tacka för inbjudan. Och tacka för att biblioteket blev den plats där jag, Usko Hakkarainen, kunde läsa i lugn och ro.
Lycka till i ert nya bibliotek.

Tusen Tack

Frida Andersson tackar för Vulkanteaterns medverkan under invigningsveckan.

Efteråt kom det fram en kvinna och sa:
"Det rörde mig till tårar"

Mons